"Minnen dyker upp lite här och där och varstans,

mamma och pappa, ni finns inte till hands .

Jag vill ha eran kärlek men den finns nånannanstans,

jag har letat och sökt och jag har letat lite till."

en liten bit ur en av Shortys texter,

den passar så bra, om man byter ut just mamma & pappa,

och sätter in en gammal väns namn istället.

ja, jag har letat och sökt svaren på varför det blev såhär,

men utan dig vill ja inte leva , för jag går alltid runt halv .

du var min andra halva.. du var min syster, min själsfrände,

min högra hand .. ja känner livet börjar svika

mer och mer utan dig.

luften är så svag , tråden är så himla skör..skörare än förr.

jag önskar varje dag att jag hade dig kvar,

att jag hade min syster kvar som alltid fanns där,

som alltid lyssnade och torkade mina tårar.

"För det var hon, det var Malin som fick mig att stå.

Det blev hon, det blev Malin, som fick mig att förstå

att jag har mer kärlek, mer förståelse att kunna ge

och att jag vet att om jag kämpar så kommer jag se mer.

Om jag i framtiden hälsar på dig någon gång,

skulle du stå med öppna armar än en gång?

Och få mig att skratta som du fick den där gången,

med kortspel i handen eller bollen i luften.

Du lärde mig nya saker när jag kände mig knäckt,

och tänk på dom som bryr sig och dom som har respekt.

Jag skulle kunna ge hela världen till denna kvinnan om jag fick."

också ur en av Shortys texter, bytte bara ut namnen. passar så bra ..

Livet är hopplöst och saknaden är stor,

jag vet inte längre hur jag ska göra,

eller hur jag ska säga mer för att allt ska bli bra.

blir det någonsin det? blir det någonsin bra igen?

Jag blev fråntagen mig min barndom & ungdom,

men vid 12 års ålder hittade jag en människa

som snabbt blev min bästa vän, min högra hand.

jag kunde berätta allt för henne, hon lyssnade

och torkade bort mina tårar, hon gav mig en axel

att luta mig emot som jag i många år hade saknat.

Men nu, när jag är 19 år så gick vi åt skilda vägar.

vi tappade varann på vägen, vi gick åt olika håll.

jag tappade min bästa vän, min syster, min högra arm.

jag har inte längre någon axel att luta mig mot,

jag har inte längre någon jag kan berätta allt roligt för som händer,

för ingen har samma humor dom dig.

jag biter mig också i läppen när det kommer till

den humorn som bara du och jag har, som bara vi förstår.

du sa för ett tag sen att det handlar om att antingen bita eller gråta,

jag försöker bita så länge jag kan, men ibland så gråter jag,

jag gråter så mycke att jag ibland tappar luften.

jag blir en liten och trasig flicka igen som inte kan hitta lugnet.

alla sår rivs upp igen, dom såren jag i flera år har försökt

limma ihop för att kunna överleva.

För snart ett halvår sen träffade jag en otroligt

omtänksam och underbar kille,

kärleken till honom växte fort och jag

fann ganska fort tycke för honom och kunde berätta allt för honom.

han kom in i mitt liv som en ängel från ingenstans,

och lyste upp mina mörkaste dagar.

jag har hans axel och hans kärlek,

och det räcker gott och väl.

men jag går fortfarande halv utan min andra halva,

jag har blivit instängd i mig själv igen och jag

vet inte om jag vågar leva och andas rent.

jag inbillar mig och hör röster om att inte

äta min medicin för det gör mig sjuk,

men sanningen är den att jag blir sjukare utan den.

den dövar min psykiska smärta och fyller ut tomrummet

inom mig litegrann, men det finns fortfarande mycke

tomrum kvar, det är som ett stort svart hål utan dig.

Det jag försöker säga är att själen och hjärtat

gör ont utan dig, det skaver så hårt utan min bästa vän..