Ska berätta en liten historia..

från noll till fyra var allt var bra , skrattade och var inte rädd för nånting, förutom mörker.

efter dagarna,månaderna,åren gick så började jag höra massa saker. trodde livet var så, men en dag gick de för långt , jag blev rädd för bildörrarna som stängdes igen bakom mig, av alla fotsteg som gick snabbare och snabbare bakom mig, av de ständiga skriket på mitt namn. inbillningen gjorde mig trasig till slut.

ingen visste, inte ens jag förstog ifrån början.

åren gick , jag försökte berätta men ingen förstog

min bästa vän var min räddning.

innan

kände jag mig så sviken, bortglömd och hatad

jag har alltid känt mig överflödig för att ingen hade tid,

jag grät ögonen ur mig, men ingen fanns bredvid.

ett ord, en följande tanke, till situation

skadar mig

från förr jagar skräcken än idag ibland

mörkret kommer närmare, närmare än vad man tror

vem stannar när stormen blir för stor?

vem torkar mina tårar när stormen blir för stor?

vem tar emot mig när stormen blir för stor?

oj.. historian blev till frågor..

jag är inte världens bästa ängel, jag är inte mammas lilla flicka , jag är inte fläckfri , men jag lever !

hade mkt att skriva men inget kommer ut .

skiter i de hära.

...utan anledning just nu. kan man det?
det känns så jäkla patetiskt ibland, när man inte riktigt vet varför man är det. :s

och jag vet inte vad jag ska skriva heller för att rensa tankarna, riktigt.

vart ska jag börja någonstans?

det finns ingenstans att börja, och ingenstans att sluta.

det är lika bra att inte säga något, för tungan knyter sig när man ska säga det, och fingrarna..det går helt enkelt inte att ens skriva det.

vad nu Det nu än är för något.

FUCK ALLTIHOP!

skit blogg , skit allting!

varför ge sig på att skriva när man ändå inte får ut nå !

HATAR DET HÄRA !