Idag är det två månader med Tobbe älskling :) det har varit två riktigt underbara månader! jag älskar honom sååå mkt! (: vi var på kiosken idag så han fick köpa snus, sen så åkte vi till blomsteraffärn o han köpte en röd ros till mig (': så gulligt! <3

för övrigt så vet jag inte om jag ska blogga nå mer, tkr de är tragiskt att folk frågar min pojkvän om jag är sjuk, istället för att fråga mig? för det har ni inget att göra med. det jag skriver här är för att skriva av mig, ett ställe att släppa ut alla känslor som jag inte kan prata om, men tydligen kan jag inte det längre hlr.. elr jag vet inte.

vi får se, om jag bloggar mer elr inte. hej så länge.

undrar vad livet hade blivit
om detta aldirg hänt
bråken och tårar alla gånger jag blev skrämd
diagnos efter diagnos till dagen jag dör
dom säger det ordnar sig men allting är kört
så jag blir galen
utav kvalen
av att inte kunna göra det jag vill har ni svaret?
varför händer detta mig är jag inte värd mer ?
har jag inte haft nog med det som jag har upplevt
efter konsekvenserna av andras misstag
dom säger håll huvet högt imorgon är det en ny dag
så jag blundar
så hårt jag kunnat
drömmer mig bort till någoting annorlunda
men vaknar upp i samma situation
jag lägger svart på vitt
tiden har gått men fattar knappt någonting
vart tog mitt liv vägen
och när ska det vända
försöker mitt bästa men det kommer aldirg att hända

Vaknar upp I samma ångest som igår.. Mitt hjärta värker, vill inte vara kvar..

Jag skulle kunna korsa hav och krossa glas för att ta bort alla hemska förträngda minnen ifrån förr..
Undrar hur jag skulle ha det idag om jag fick den rätta hjälpen I tid och inte I otid.
Hade du känt igen mig om jag hälsade på? Hade du öppnat upp för mig då som nu?
Jag gråter I takten till mina brustna hjärtslag,
Jag skriker mig tom på luft
Har du skonat mig nu, har jag fått mitt straff , har jag kämpat somfan men inte kommit fram?

Det är inte lätt att lära sig vuxenlivet när man levt på livets baksida I alla år..
Att kunna veta hur man ska vara, bete sig, finna sig I.

Ska jag fortsätta gå runt I denna värdelösa fil, för det känns som jag gått I tretusen mil.
Det skapas kalla vindar då jag gråter diskret, för jag är mest rädd för att isolera mig helt.
En spark I mitt ansikte när ingen ser..
Vet inte vad jag ska säga men sanningen blir obekväm..

Jag ville inte bli sviken mer men efter allt som har skett har har jag en lång väg att vandra.
Du tömde mig på både styrkan och modet, för hur fan kan man skylla all den skiten på mig?
Jag vek mig av smärta för att du förrådde mig.
Lögner och svek, fan du krossade mitt hjärta!