Vaknar upp I samma ångest som igår.. Mitt hjärta värker, vill inte vara kvar..

Jag skulle kunna korsa hav och krossa glas för att ta bort alla hemska förträngda minnen ifrån förr..
Undrar hur jag skulle ha det idag om jag fick den rätta hjälpen I tid och inte I otid.
Hade du känt igen mig om jag hälsade på? Hade du öppnat upp för mig då som nu?
Jag gråter I takten till mina brustna hjärtslag,
Jag skriker mig tom på luft
Har du skonat mig nu, har jag fått mitt straff , har jag kämpat somfan men inte kommit fram?

Det är inte lätt att lära sig vuxenlivet när man levt på livets baksida I alla år..
Att kunna veta hur man ska vara, bete sig, finna sig I.

Ska jag fortsätta gå runt I denna värdelösa fil, för det känns som jag gått I tretusen mil.
Det skapas kalla vindar då jag gråter diskret, för jag är mest rädd för att isolera mig helt.
En spark I mitt ansikte när ingen ser..
Vet inte vad jag ska säga men sanningen blir obekväm..

Jag ville inte bli sviken mer men efter allt som har skett har har jag en lång väg att vandra.
Du tömde mig på både styrkan och modet, för hur fan kan man skylla all den skiten på mig?
Jag vek mig av smärta för att du förrådde mig.
Lögner och svek, fan du krossade mitt hjärta!