Ska berätta en liten historia..

från noll till fyra var allt var bra , skrattade och var inte rädd för nånting, förutom mörker.

efter dagarna,månaderna,åren gick så började jag höra massa saker. trodde livet var så, men en dag gick de för långt , jag blev rädd för bildörrarna som stängdes igen bakom mig, av alla fotsteg som gick snabbare och snabbare bakom mig, av de ständiga skriket på mitt namn. inbillningen gjorde mig trasig till slut.

ingen visste, inte ens jag förstog ifrån början.

åren gick , jag försökte berätta men ingen förstog

min bästa vän var min räddning.

innan

kände jag mig så sviken, bortglömd och hatad

jag har alltid känt mig överflödig för att ingen hade tid,

jag grät ögonen ur mig, men ingen fanns bredvid.

ett ord, en följande tanke, till situation

skadar mig

från förr jagar skräcken än idag ibland

mörkret kommer närmare, närmare än vad man tror

vem stannar när stormen blir för stor?

vem torkar mina tårar när stormen blir för stor?

vem tar emot mig när stormen blir för stor?

oj.. historian blev till frågor..

jag är inte världens bästa ängel, jag är inte mammas lilla flicka , jag är inte fläckfri , men jag lever !

hade mkt att skriva men inget kommer ut .

skiter i de hära.