Hejsan alla där ute.

jag vet inte vad jag ska skriva men nånting blir det iallafall..

det är spänt i luften ibland.. ångest..rädsla.. nu får det bli av snart, nu snart, om någon timme, någon dag..eller? alla går runt spända..nyfikna.. jag vet inte vad jag är.. spänd? nyfiken? rädd? osäker? jag har ingen aning..och jag orkar inte direkt bry mig heller mer..det kommer som det kommer.. 

lyssnar på Kill Hannah - Lips like morphine , väldigt längesen jag lyssnar på den låten, och bra är den :> . saknar dom gamla goda tiderna lite sådär ibland.. då jag kunde tränga undan alla problem och bara leva livet.. då jag kunde tränga undan ångesten så enkelt, då jag kunde leva.. när jag är här kan jag leva, enkelt. men skräcken för att åka hem och träffa Honom gör mig så otroligt svag och ångestbindande...jag blir rädd, liten, svag.. ångest tårar bildas upp till halsen, gråter floder inombords när jag tänker på att jag ska träffa honom när jag kommer hem igen..jag fattar inte, varför? det är ju över nu, över för längesen..men varför just den hära rädslan? varför just ångest? jag vet inte.. jag vet inte mkt...inte just nu, inte den hära tiden, inte den hära dagen..

jag avslutar här, pusshejs <3.

I don't know who you are
But now somehow you're breaking my heart
And I don't know where you are
But like a drug lift me up to the stars
It's why I'm feeling alive
It's the first time
Here's hoping this day won't end